Vart försvann hon?

Nej, jag har inte gått och trillat ner för ett stup, jag har helt enkelt valt att starta en ny blogg som inte handlar om mitt utbytesår.
Ni hittar den här : thereisnoplaceasfar.blogspot.com

Tågstationer

Hejsan....
Ja, för att ta det kort så är jag tillbaka i Finland nu. Jag skrev inte de sista månaderna av mitt utbytesår. Mest på grund av att allting annat tog så mycket tid. Det är många som säger att den sista tiden är den mest fantastiska, och jag kan inte mindre än hålla med... Intensiv för att uttrycka det milt. Alla pizzakvällar och utefrukostar med kompisar gjorde att jag, trots mitt sommarlov från skolan, inte hade en sekunds paus före det var dags att säga adjö till Caltagirone.
Jag har sett en annan kultur från insidan, jag har fått uppleva både ups and downs (yes folks, även om jag inte skrev om det i bloggen så var det inte alltid en dans på rosor att vara utbytis). Jag har tacklat problem på egen hand och i den processen blivit starkare. Jag har sett många fantastiska ställen och lärt mig att uppskatta livet mer, carpe diem helt enkelt.  Jag tänker fortsätta göra detta nu, för vad är det livet handlar om om det inte är att möta nya utmaningar med en viljekraft och en styrka som heter duga?

Jag måste säga att jag fortfarande inte har fattat att jag är tillbaka i De Tusen Sjöarnas Land. När jag flög över de finska skogarna tänkte jag bara
"Vilken realistisk dröm! Denhär skall jag berätta om för Rachele då jag vaknar".
  Självklart var det ingen dröm, självklart skulle jag ha måstat nypa mig blodig och ändå inte vaknat.
 Vissa saker var jag förberedd på , andra saker kom som en chock att återvända till. Det var som att vara utlänning på nytt. Jag insåg att mycket har förändrats, saker jag inte varit förberedd på men på samma gång har allting förändrats i sina färdigt uttänkta spår. Jag har levt utanför det konceptet i ett år, jag är egentligen ett urspårat tåg. Jag måste hitta ett sätt att klara av detta, vilket ni kan slå er i backen på att jag skall!
Trots att begreppet Urspårat Tåg kan låta lite som att jag är traumatiserad så vill jag inte se det som att det har hänt något dåligt. Tvärtom. Jag har spårat ur, men kan bygga mina egna banor, klara mig själv och hitta fram till ännu bättre destinationer än vad ursprungsspåret gick till.

Jag är inte längre den lilla finska flickan som lämnade sitt enda hemland bakom sig, jag är nu en världens medborgare med ögonen riktade framåt. mot nästa tågstation

Grekisk teater i Syrakusa

. . .

Jag har alltid vetat att dagen då jag står på flygplatsen och vinkar hejdå åt min värdfamilj skall komma. Jag har varit mentalt förberedd på att säga farväl åt mina vänner. Vi ses snart igen...
Jag har sett fram emot att krama om mina vänner igen, sätta sig och prata som om inget hade hänt, som om vi sågs igår.
Jag har varit beredd på att ha omsvängd hemläntan och vilja åka tillbaka, att slås av en kulturshock i Finland....

TRODDE JAG!

Nu börjar jag få smått panik. Har jag hunnit med tillräckligt? Jag har så lite tid och så mycket jag vill säga och göra...  Tanken på att jag skall gå ut genom dörren som varit mitt hem så länge för sista gången i år med bagaget i handen får mitt hjärta att slå väldigt snabbt av rädsla. Jag känner mig som ett småbarn som bara vill hålla sig fastklistrad vid mamma. Nu har jag två mammor...  
Jag vill inte lämna mina fina vänner. Speciellt inte Chiara och Rachela, som är mina närmsta vänner här. För att inte tala om Rachele: min allrakäraste syster . . .

Deppinlägg, jag vet, men ibland är det så.
Utbytesåret har varit verkligen givande för mig. Nu har jag ännu en månad kvar och jag skall utnyttja varenda minut av den.

Jag och systrami

Chiara och jag

Frukter har vi så det räcker och blir över här....VANLIGTVIS. Ingen här vet nästan vad rabarber och krusbär är. Blåbär växer inte här heller trots att de är mera kända ( de blir dock, ihopblandade med lingon som enligt mig är ljusår borta i smak, för att inte nämna färg!)

Just nu är jag fruktansvärt sugen på  mammas rabarberkräm med mjölk, eller varför inte en mugg med blåbär?

A friend sent me this

A year has past and now we stand on the brink, of returning to a world where we are surrounded by the paradox of everything and yet nothing being the same.
In a couple of weeks we will reluctantly give our hugs and, fighting the tears,we will say goodbye to people who were once just names on a sheet of paper to return to people that we hugged and fought tears to say goodbye to before we ever left.
We will leave our best friends to return to our best friends.
We will go back to the places we came from, and go back to the same things we did last summer and every summer before.
We will come into town on that same familiar road, and even though it has been months, it will seem like only yesterday. 
As you walk into your old bedroom, every emotion will pass through you as you reflect on the way your life has changed and the person you have become.
You suddenly realize that the things that were most important to you a year ago don't seem to matter so much anymore, and the things you hold highest now, no one at home will completely understand.

Who will you call first?
What will you do your first weekend home with your friends?
Where are you going to work?
Who will be at the party Saturday night?
What has everyone been up to in the past few months?
Who from school will you keep in touch with?
How long before you actually start missing people barging in without calling or knocking? 
Then you start to realize how much things have changed, and you realize the hardest part of being an exchange student is balancing the two completely different worlds you now live in, trying desperately to hold on to everything all the while trying to figure out what you have to leave behind.
We now know the meaning of true friendship.
We know who we have kept in touch with over the past year and who we hold dearest to our hearts.
We've left our worlds to deal with the real world.
We've had our hearts broken, we've fell in love, we've helped our best friends overcome eating disorders, depression, stress, and death. 
We've lit candles at the grotto and we've stayed up all night on the phone just to talk to a friend in need.
There have been times when we've felt so helpless being hours away from home when we know our families or friends needed us the most, and there are times when we know we have made a difference.
Just weeks from now we will leave.
Just weeks from now we take down our pictures, and pack up our clothes.
No more going next door to do nothing for hours on end. 
We will leave our friends whose random e-mails and phone calls will bring us to laughter and tears this summer, and hopefully years to come.
We will take our memories and dreams and put them away for now, saving them for our return to this world.Just weeks from now we will arrive.
Just weeks from now we will unpack our bags and have dinner with our families. 
We will drive over to our best friend's house and do nothing for hours on end.
We will return to the same friends whose random emails and phone calls have brought us to laughter and tears over the year.
We will unpack old dreams and memories that have been put away for the past year.
In just weeks we will dig deep inside to find the strength and conviction to adjust to change and still keep each other close.
And somehow, in some way, we will find our place between these two worlds.
In just weeks

Enkät

en liten fråga
Har du någonsin varit sugen på nutella?


 Svarade du ja på den frågan avancerar vi framåt med en följdfråga:
Har du någonsin varit sugen på att äta kex doppade i nutella men inte förverkligat det eftersom det skulle innebära att du skulle behöva flytta handen mellan två olika förpackningar?

följdfrågan ifall du svarade ja också på den senaste frågan:
Har du någonsin ätit kex doppade i nutella (trots obekvämligheten och ansträgningen i att hantera två paket) och därefter kännt en så fruktansvärd törst efter iste att du skulle göra vad som helst för att få det förutom att behöva skruva upp korken på en jobbig flaska?  

Om någon har fortsatt läsa såhär långt: låt mig få presentera något som kommer att lösa alla era i-landsproblem. Italienarna ger er.... .
......NUTELLA & GO.  

Japp, det är faktisktinget jag hittar på. Italienarna älskar Nutella "and they're not afraid to show it" (and also: to make it in all forms possible). Dessa små kreationer finns faktiskt i var enda lilla Sidis (aka. matbutik) här i Sicilien. Bara att betala 2.50 euro + flygbiljett hit så är den er!

Inte-blogga-biet

Kollar ni in på andra utbytesbloggar så märker ni att de också har blivit bitna av dendär mystiska insekten. Ju närmare slutet man kommer, desto mer sällan ploppar blogginläggen upp... Absolut inte på grund av händelselöshet, Tvärtom skulle jag säga. Jag har två månader kvar, inte vill jag sitta framför datorn hela tiden då.

Nu har det börjat bli väldigt hett på dagarna (ca 30-35 grader). Solen är dessutom mycket stark här, så det gäller också att sätta på sig solkräm för att undvika att se ut som ett vidbränt russin vid 23 års ålder (jag vet inte med er, men det är inte riktigt det skönhetsidealet jag strävar efter). Jag lider av att jag måste hålla på mig ett par långa (tjocka) Jeans i denna ökenhetta... Skolan har dock en oskriven regel om det där med att ha på sig shorts. Mina klasskompisar sade att det finns professorer som ger dig en rejäl utskällning om du kommer skuttandes till skolan med ett plagg som inte täcker knäna...  Varje dag då jag kommer hem sätter jag på mig shortsena och flipflopsen. Det är knappt så att man klarar sig annars!
I veckoslutet skall vi åka till Catania och simma. Det blir första gången jag simmar i havet sedan jag kom hit faktiskt. Caltagirone är tyvärr hela 60 km borta från havet, så det är inte precis bara att ta cykeln och sticka.

Utsikt från Caltagirone

Utsikt från Nagu

Domenica

Men Hejsan på er.
Idag är det Söndag, och som alla söndagar här i Italien innebär det fin lunch med godgod efterrätt. Idag var det Färskpasta med pesto och miniglass-strutar till efterrätt. 

Det märks att det är den enda lediga dagen för oss, för dessa dagar brukar vi ligga döda på soffan och titta på film halva dagen för att sen stiga upp för att göra läxor på eftermiddagen... En av de sakerna jag absolut inte kommer att sakna här är skolan på lördagarna. För mig fungerar det perfekt att ha två dagar ledigt. En av dagarna är jag död och sover syndigt länge, medan jag nästa dag kan göra läxor och dylika saker. 

Imorgon och iövermorgon är det ledigt för vår del. Från skolan det vill säga, jag skall ändå stiga upp tidigt och vara upptagen hela dagarna, från 9-18. Jag skall nämligen på... en masterkurs i Piano! Min pianolärare hade ungefär anmält mig till kursen före han frågade mig, så jag hade inget annat val än att tacka ja (Nå, nu låter det ju som om det är hans fel, fast jag är faktiskt väldigt excited.) Jag skall inte uttråka er med detaljer - vet inte hur många av mina läsare är intresserade av klassiskt piano - men det skall i stort sett handla om fingersättningsteknik, vi skall få spela några stycken för läraren som skall ge oss förbättringstips osv.. That's my idea of Fun!
Glada vappen i förskott ifall jag inte hinner skriva före dess!

Shopping

Ja, jag måste väl göra ett litet fånigt inlägg om vad som köptes i Florens, bara för att ha lite konsistens i denhär öknen till blogg :)

Jag är inte så massor för att samla på dessa skjortor, som många gör, men  jag tyckte att jag kunde skaffa åtminstone EN.

Denna är en äkta veneziansk mask, handgjord och allt, DET NI!

Siena

I WENT TO PISA

En av dagarna i Toscana åkte vi till  Pisa. Stället är nog väldigt hypat, jag menar de flesta känner ju till det lutande tornet. När jag gick in på området som tornet stod på kändes det ytterst overkligt. Hela utbytesåret igenom har jag kännt såhär ibland, att jag fantiserar ihop allting, både det bra och det dåliga. Därför har jag sett till att ta en massa foton för att bevisa att det verkligen hänt!

Lite fakta:
Det lutande tornet i Pisa lutar inte endast p.g.a. dålig arkitektur som många tror, utan också på grund av att marken på området är väldigt porös och dukar därför under den stora tyngden. För ca 20 år sedan var tornet påriktigt påväg att rasa (det flyttar sig ca en mm/år) så ett projekt där man satte fast stora mottyngder sattes igång.
På "piazza del duomo" där tornet står finns också två andra byggnader:  Domkyrkan och gravkapellet. Går man in i domkyrkan så kan man faktiskt se att också den lutar svagt åt vänster.

 Visst var det ju coolt att ta bilder med tornet, men utöver det så var Pisa nog en liten besvikelse, själva staden var rätt så förfallen och invånarna verkade ungefär leva på att folk fotade det lutande monumentet...

Arkitekturvarning

Ponte Vecchio 

Macchiavellis grav

Räddat från översvämning 1966 som nådde 5.5 meter!

Den här jappen känner man igen va?

Jag är tillbaka från en helt fantastisk resa till Florens, Toscana! Måste nog ärligt säga att det är en av de vackraste ställena i världen som jag sett hittils - jag har inte sett så många visserligen, men det är ju min åsikt som räknas i min blogg eller hur? Mitt intresse för historia har också växt lite grann!

Vi startade på söndag eftermiddag/kväll med bussen och åkte nästan oavbrutet 16 timmar. Eftersom bussen var full med italienska ungdomar och mej så sov vi ju förstås inte sådär jättemycket. Det första vi gjorde i Florens var att äta, för att sedan direkt sticka och titta runt. Vi vandrade mest runt den första dagen. Huvudtorget vid Uffizi var fullt med turister, jag tror till och med jag hörde lite svenska men hann inte svänga mig runt och lokalisera vart rösterna kom från förrän de var borta...
Florens är verkligen fyllt med  fantastisk arkitektur, dessutom kommer väldigt många viktiga personligheter i Italiens historia härifrån - Machiavelli, Dante, familjen Medici etc.. - och här föddes ju bankväsendet!

 Museet Ufizzi är knökfullt med kända konstnärer (eller ja.. deras verk) och det känns helt absurt att gå nära och, i princip, kunna röra Botticellis "Venus födelse", som man förr bara sett i läroböckerna. Visserligen är det en fruktansvärt lång kö och man måste nog offra sina fötter eftersom det blir nästan en hel eftermiddag som går åt att vandra bland statyer och målningar men det är det värt kan jag säga!

 Domkyrkan i Florens är ett spektakel i sig med massa gotiska fönster och pelare, för att inte nämna den kända kupolen av Brunellesci - 90 meter hög om jag inte misstar mig.  Inuti kyrkan finns bl.a. Galileo Galileis och Dantes gravar (ordet absurt dyker upp här igen, för det finns verkligen inte många andra ord till att beskriva känslan man känner då man ser dessa namn tillsammans med födsel- och dödsdatum på marmorn).
Bron Ponte Vecchio är känd för sin speciella form, det ser nästan ut som om någon bodde där i småhusen, och går man över den så är den kantad av juvelerarbutiker (NOT the cheap kind). Även om man inte har råd att skaffa sig något där ( det säger Jag - fattig student i person) så är det trevligt att strosa runt i området...

Jag har massor att berätta om min resa, och imorgon kommer jag med ännu mera bilder och berättelser, en bloggpost skulle bli alltför lång om jag skulle ta allt på en gång!

Gattini

 Jag älskar djur, men dessvärre har vi allergiker i familjen så att ha en hund eller katt hemma är bara att glömma. Jag är vädligt glad över att jag för detta år får ha en katt och en hund "hemma". Susina är den helvitaste, gosigaste, fluffigaste katten jag sett (hon är "bara" en bondkatt). För ett tag sedan fick Susi ungar, närmare sagt 4 stycken. Jag har varit lat och inte tagit foton före nu, men idag fick småkräken leka modeller. De har börjat röra på sig mera nu, så det var nästintill omöjligt att få en osuddig bild... 

Denna gullevännen är Racheles katt

Inhiberade planer

Ja, Italienarna är lugnt sagt flexibla. Minns ni att jag skrev ett inlägg om hur jag skulle till Rom för ett tag sedan? Well, den resan blev inte av eftersom det krockade med organiseringen. Ibland kan man nog få lite spader på sånt här, men nåja...

Min värdsyster föreslog en lösning på problemet.  Så imorgon, klockan 19 på kvällen sätter jag mig på en buss som skall ta mig till.... 


...Toscana!

Vi kommer att bo på ett hotell i Florens, varifrån vi sedan kommer att åka på dagsbesök till bl.a. Siena och Pisa. Vi åker som sagt med buss, så jag kan tänka mig alla vackra landskap vi kommer att få se på vägen upp. Jag delar rum med två andra tjejer från en annan klass, jag känner dock dem från förr så det skall bli trevligt!

Jag är faktiskt inte alls ledsen att jag inte kan åka till Rom. Toscana har alltid varit en drömdestination det med. Mitt livs vägar kommer säkert ändå att leda till Rom, förr eller senare.

Nu skall jag packa ner kameran och se till att mitt minneskort är tomt så att jag kan ta massor med foton!

Reklam in the country of pasta

Jag är en planeringsälskare...

Alltså missförstå mig inte, jag är en av världens mest oorganiserade människor, men utan min kalender skulle jag vara ännu värre än vad jag är nu - och DET är ingen syn någon njuter av, inte ens jag. Plus att tanken på färgkodning och mappar får mig att bli helt lyrisk. Jag kan sitta timtal och googla på studieteknik och ha det hur kul som helst. Ja, där har ni ett konstigt nöje.

Planeringsfreak som jag är - okej, nu slutar vi kalla det planering och döper om det till drömmande - så har jag redan föreställt mig hur duktig jag skall vara nästa år med pluggandet. Jag skall sätta deadlines och göra allting i tid, jag skall lägga upp en stor väggkalender med post-its som säger åt mig när jag skall börja jobba på mina projekt, jag skall vara på topp helt enkelt!
 För att kunna
förverkliga detta overkliga, utopistiska tänkande måste man ju ha rätt material, här har ni lite av min inspiration!

Jag vet.... vi är långt ifrån Back-to-school tider och många väntar säkert på att den skall sluta. Men man kan alltid föreställa sig hur det kommer att vara sen, det betyder inte att jag vill ha skola i all evighet..