torstai 31. toukokuuta 2012
. . .
Jag har alltid vetat att dagen då jag står på flygplatsen och vinkar hejdå åt min värdfamilj skall komma. Jag har varit mentalt förberedd på att säga farväl åt mina vänner. Vi ses snart igen...
Jag har sett fram emot att krama om mina vänner igen, sätta sig och prata som om inget hade hänt, som om vi sågs igår.
Jag har varit beredd på att ha omsvängd hemläntan och vilja åka tillbaka, att slås av en kulturshock i Finland....
TRODDE JAG!
Nu börjar jag få smått panik. Har jag hunnit med tillräckligt? Jag har så lite tid och så mycket jag vill säga och göra... Tanken på att jag skall gå ut genom dörren som varit mitt hem så länge för sista gången i år med bagaget i handen får mitt hjärta att slå väldigt snabbt av rädsla. Jag känner mig som ett småbarn som bara vill hålla sig fastklistrad vid mamma. Nu har jag två mammor...
Jag vill inte lämna mina fina vänner. Speciellt inte Chiara och Rachela, som är mina närmsta vänner här. För att inte tala om Rachele: min allrakäraste syster . . .
Deppinlägg, jag vet, men ibland är det så.
Utbytesåret har varit verkligen givande för mig. Nu har jag ännu en månad kvar och jag skall utnyttja varenda minut av den.
Jag har sett fram emot att krama om mina vänner igen, sätta sig och prata som om inget hade hänt, som om vi sågs igår.
Jag har varit beredd på att ha omsvängd hemläntan och vilja åka tillbaka, att slås av en kulturshock i Finland....
TRODDE JAG!
Nu börjar jag få smått panik. Har jag hunnit med tillräckligt? Jag har så lite tid och så mycket jag vill säga och göra... Tanken på att jag skall gå ut genom dörren som varit mitt hem så länge för sista gången i år med bagaget i handen får mitt hjärta att slå väldigt snabbt av rädsla. Jag känner mig som ett småbarn som bara vill hålla sig fastklistrad vid mamma. Nu har jag två mammor...
Jag vill inte lämna mina fina vänner. Speciellt inte Chiara och Rachela, som är mina närmsta vänner här. För att inte tala om Rachele: min allrakäraste syster . . .
Deppinlägg, jag vet, men ibland är det så.
Utbytesåret har varit verkligen givande för mig. Nu har jag ännu en månad kvar och jag skall utnyttja varenda minut av den.
 |
| Jag och systrami |
 |
| Chiara och jag |
tiistai 15. toukokuuta 2012
Frukter har vi så det räcker och blir över här....VANLIGTVIS. Ingen här vet nästan vad rabarber och krusbär är. Blåbär växer inte här heller trots att de är mera kända ( de blir dock, ihopblandade med lingon som enligt mig är ljusår borta i smak, för att inte nämna färg!)
Just nu är jag fruktansvärt sugen på mammas rabarberkräm med mjölk, eller varför inte en mugg med blåbär?
perjantai 11. toukokuuta 2012
A friend sent me this
A year has past and now we stand on the brink, of returning to a world where we are surrounded by the paradox of everything and yet nothing being the same.
In a couple of weeks we will reluctantly give our hugs and, fighting the tears,we will say goodbye to people who were once just names on a sheet of paper to return to people that we hugged and fought tears to say goodbye to before we ever left.
We will leave our best friends to return to our best friends.
We will go back to the places we came from, and go back to the same things we did last summer and every summer before.
We will come into town on that same familiar road, and even though it has been months, it will seem like only yesterday.
As you walk into your old bedroom, every emotion will pass through you as you reflect on the way your life has changed and the person you have become.
You suddenly realize that the things that were most important to you a year ago don't seem to matter so much anymore, and the things you hold highest now, no one at home will completely understand.
Who will you call first?
What will you do your first weekend home with your friends?
Where are you going to work?
Who will be at the party Saturday night?
What has everyone been up to in the past few months?
Who from school will you keep in touch with?
How long before you actually start missing people barging in without calling or knocking?
Then you start to realize how much things have changed, and you realize the hardest part of being an exchange student is balancing the two completely different worlds you now live in, trying desperately to hold on to everything all the while trying to figure out what you have to leave behind.
We now know the meaning of true friendship.
We know who we have kept in touch with over the past year and who we hold dearest to our hearts.
We've left our worlds to deal with the real world.
We've had our hearts broken, we've fell in love, we've helped our best friends overcome eating disorders, depression, stress, and death.
We've lit candles at the grotto and we've stayed up all night on the phone just to talk to a friend in need.
There have been times when we've felt so helpless being hours away from home when we know our families or friends needed us the most, and there are times when we know we have made a difference.
Just weeks from now we will leave.
Just weeks from now we take down our pictures, and pack up our clothes.
No more going next door to do nothing for hours on end.
We will leave our friends whose random e-mails and phone calls will bring us to laughter and tears this summer, and hopefully years to come.
We will take our memories and dreams and put them away for now, saving them for our return to this world.Just weeks from now we will arrive.
Just weeks from now we will unpack our bags and have dinner with our families.
We will drive over to our best friend's house and do nothing for hours on end.
We will return to the same friends whose random emails and phone calls have brought us to laughter and tears over the year.
We will unpack old dreams and memories that have been put away for the past year.
In just weeks we will dig deep inside to find the strength and conviction to adjust to change and still keep each other close.
And somehow, in some way, we will find our place between these two worlds.
In just weeks
In a couple of weeks we will reluctantly give our hugs and, fighting the tears,we will say goodbye to people who were once just names on a sheet of paper to return to people that we hugged and fought tears to say goodbye to before we ever left.
We will leave our best friends to return to our best friends.
We will go back to the places we came from, and go back to the same things we did last summer and every summer before.
We will come into town on that same familiar road, and even though it has been months, it will seem like only yesterday.
As you walk into your old bedroom, every emotion will pass through you as you reflect on the way your life has changed and the person you have become.
You suddenly realize that the things that were most important to you a year ago don't seem to matter so much anymore, and the things you hold highest now, no one at home will completely understand.
Who will you call first?
What will you do your first weekend home with your friends?
Where are you going to work?
Who will be at the party Saturday night?
What has everyone been up to in the past few months?
Who from school will you keep in touch with?
How long before you actually start missing people barging in without calling or knocking?
Then you start to realize how much things have changed, and you realize the hardest part of being an exchange student is balancing the two completely different worlds you now live in, trying desperately to hold on to everything all the while trying to figure out what you have to leave behind.
We now know the meaning of true friendship.
We know who we have kept in touch with over the past year and who we hold dearest to our hearts.
We've left our worlds to deal with the real world.
We've had our hearts broken, we've fell in love, we've helped our best friends overcome eating disorders, depression, stress, and death.
We've lit candles at the grotto and we've stayed up all night on the phone just to talk to a friend in need.
There have been times when we've felt so helpless being hours away from home when we know our families or friends needed us the most, and there are times when we know we have made a difference.
Just weeks from now we will leave.
Just weeks from now we take down our pictures, and pack up our clothes.
No more going next door to do nothing for hours on end.
We will leave our friends whose random e-mails and phone calls will bring us to laughter and tears this summer, and hopefully years to come.
We will take our memories and dreams and put them away for now, saving them for our return to this world.Just weeks from now we will arrive.
Just weeks from now we will unpack our bags and have dinner with our families.
We will drive over to our best friend's house and do nothing for hours on end.
We will return to the same friends whose random emails and phone calls have brought us to laughter and tears over the year.
We will unpack old dreams and memories that have been put away for the past year.
In just weeks we will dig deep inside to find the strength and conviction to adjust to change and still keep each other close.
And somehow, in some way, we will find our place between these two worlds.
In just weeks
Enkät
en liten fråga
Har du någonsin varit sugen på nutella?
Svarade du ja på den frågan avancerar vi framåt med en följdfråga:
Har du någonsin varit sugen på att äta kex doppade i nutella men inte förverkligat det eftersom det skulle innebära att du skulle behöva flytta handen mellan två olika förpackningar?
följdfrågan ifall du svarade ja också på den senaste frågan:
Har du någonsin ätit kex doppade i nutella (trots obekvämligheten och ansträgningen i att hantera två paket) och därefter kännt en så fruktansvärd törst efter iste att du skulle göra vad som helst för att få det förutom att behöva skruva upp korken på en jobbig flaska?
Om någon har fortsatt läsa såhär långt: låt mig få presentera något som kommer att lösa alla era i-landsproblem. Italienarna ger er.... .
......NUTELLA & GO.
Japp, det är faktisktinget jag hittar på. Italienarna älskar Nutella "and they're not afraid to show it" (and also: to make it in all forms possible). Dessa små kreationer finns faktiskt i var enda lilla Sidis (aka. matbutik) här i Sicilien. Bara att betala 2.50 euro + flygbiljett hit så är den er!
Har du någonsin varit sugen på nutella?
Svarade du ja på den frågan avancerar vi framåt med en följdfråga:
Har du någonsin varit sugen på att äta kex doppade i nutella men inte förverkligat det eftersom det skulle innebära att du skulle behöva flytta handen mellan två olika förpackningar?
följdfrågan ifall du svarade ja också på den senaste frågan:
Har du någonsin ätit kex doppade i nutella (trots obekvämligheten och ansträgningen i att hantera två paket) och därefter kännt en så fruktansvärd törst efter iste att du skulle göra vad som helst för att få det förutom att behöva skruva upp korken på en jobbig flaska?
Om någon har fortsatt läsa såhär långt: låt mig få presentera något som kommer att lösa alla era i-landsproblem. Italienarna ger er.... .
......NUTELLA & GO.
Japp, det är faktisktinget jag hittar på. Italienarna älskar Nutella "and they're not afraid to show it" (and also: to make it in all forms possible). Dessa små kreationer finns faktiskt i var enda lilla Sidis (aka. matbutik) här i Sicilien. Bara att betala 2.50 euro + flygbiljett hit så är den er!
tiistai 8. toukokuuta 2012
Inte-blogga-biet
Kollar ni in på andra utbytesbloggar så märker ni att de också har blivit bitna av dendär mystiska insekten. Ju närmare slutet man kommer, desto mer sällan ploppar blogginläggen upp... Absolut inte på grund av händelselöshet, Tvärtom skulle jag säga. Jag har två månader kvar, inte vill jag sitta framför datorn hela tiden då.
Nu har det börjat bli väldigt hett på dagarna (ca 30-35 grader). Solen är dessutom mycket stark här, så det gäller också att sätta på sig solkräm för att undvika att se ut som ett vidbränt russin vid 23 års ålder (jag vet inte med er, men det är inte riktigt det skönhetsidealet jag strävar efter). Jag lider av att jag måste hålla på mig ett par långa(tjocka) Jeans i denna ökenhetta... Skolan har dock en oskriven regel om det där med att ha på sig shorts. Mina klasskompisar sade att det finns professorer som ger dig en rejäl utskällning om du kommer skuttandes till skolan med ett plagg som inte täcker knäna... Varje dag då jag kommer hem sätter jag på mig shortsena och flipflopsen. Det är knappt så att man klarar sig annars!
I veckoslutet skall vi åka till Catania och simma. Det blir första gången jag simmar i havet sedan jag kom hit faktiskt. Caltagirone är tyvärr hela 60 km borta från havet, så det är inte precis bara att ta cykeln och sticka.
Nu har det börjat bli väldigt hett på dagarna (ca 30-35 grader). Solen är dessutom mycket stark här, så det gäller också att sätta på sig solkräm för att undvika att se ut som ett vidbränt russin vid 23 års ålder (jag vet inte med er, men det är inte riktigt det skönhetsidealet jag strävar efter). Jag lider av att jag måste hålla på mig ett par långa
I veckoslutet skall vi åka till Catania och simma. Det blir första gången jag simmar i havet sedan jag kom hit faktiskt. Caltagirone är tyvärr hela 60 km borta från havet, så det är inte precis bara att ta cykeln och sticka.
 |
| Utsikt från Caltagirone |
 |
| Utsikt från Nagu |
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)