torstai 31. toukokuuta 2012

. . .

Jag har alltid vetat att dagen då jag står på flygplatsen och vinkar hejdå åt min värdfamilj skall komma. Jag har varit mentalt förberedd på att säga farväl åt mina vänner. Vi ses snart igen...
Jag har sett fram emot att krama om mina vänner igen, sätta sig och prata som om inget hade hänt, som om vi sågs igår.
Jag har varit beredd på att ha omsvängd hemläntan och vilja åka tillbaka, att slås av en kulturshock i Finland....

TRODDE JAG!

Nu börjar jag få smått panik. Har jag hunnit med tillräckligt? Jag har så lite tid och så mycket jag vill säga och göra...  Tanken på att jag skall gå ut genom dörren som varit mitt hem så länge för sista gången i år med bagaget i handen får mitt hjärta att slå väldigt snabbt av rädsla. Jag känner mig som ett småbarn som bara vill hålla sig fastklistrad vid mamma. Nu har jag två mammor...  
Jag vill inte lämna mina fina vänner. Speciellt inte Chiara och Rachela, som är mina närmsta vänner här. För att inte tala om Rachele: min allrakäraste syster . . .

Deppinlägg, jag vet, men ibland är det så.
Utbytesåret har varit verkligen givande för mig. Nu har jag ännu en månad kvar och jag skall utnyttja varenda minut av den.


Jag och systrami
Chiara och jag

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti