Nej, jag har inte gått och trillat ner för ett stup, jag har helt enkelt valt att starta en ny blogg som inte handlar om mitt utbytesår.
Ni hittar den här : thereisnoplaceasfar.blogspot.com
sunnuntai 16. joulukuuta 2012
perjantai 24. elokuuta 2012
Tågstationer
Ja, för att ta det kort så är jag tillbaka i Finland nu. Jag skrev inte de sista månaderna av mitt utbytesår. Mest på grund av att allting annat tog så mycket tid. Det är många som säger att den sista tiden är den mest fantastiska, och jag kan inte mindre än hålla med... Intensiv för att uttrycka det milt. Alla pizzakvällar och utefrukostar med kompisar gjorde att jag, trots mitt sommarlov från skolan, inte hade en sekunds paus före det var dags att säga adjö till Caltagirone.
Jag har sett en annan kultur från insidan, jag har fått uppleva både ups and downs (yes folks, även om jag inte skrev om det i bloggen så var det inte alltid en dans på rosor att vara utbytis). Jag har tacklat problem på egen hand och i den processen blivit starkare. Jag har sett många fantastiska ställen och lärt mig att uppskatta livet mer, carpe diem helt enkelt. Jag tänker fortsätta göra detta nu, för vad är det livet handlar om om det inte är att möta nya utmaningar med en viljekraft och en styrka som heter duga?
"Vilken realistisk dröm! Denhär skall jag berätta om för Rachele då jag vaknar".
Självklart var det ingen dröm, självklart skulle jag ha måstat nypa mig blodig och ändå inte vaknat.
Vissa saker var jag förberedd på , andra saker kom som en chock att återvända till. Det var som att vara utlänning på nytt. Jag insåg att mycket har förändrats, saker jag inte varit förberedd på men på samma gång har allting förändrats i sina färdigt uttänkta spår. Jag har levt utanför det konceptet i ett år, jag är egentligen ett urspårat tåg. Jag måste hitta ett sätt att klara av detta, vilket ni kan slå er i backen på att jag skall!
Trots att begreppet Urspårat Tåg kan låta lite som att jag är traumatiserad så vill jag inte se det som att det har hänt något dåligt. Tvärtom. Jag har spårat ur, men kan bygga mina egna banor, klara mig själv och hitta fram till ännu bättre destinationer än vad ursprungsspåret gick till.
Jag är inte längre den lilla finska flickan som lämnade sitt enda hemland bakom sig, jag är nu en världens medborgare med ögonen riktade framåt. mot nästa tågstation
torstai 31. toukokuuta 2012
. . .
Jag har alltid vetat att dagen då jag står på flygplatsen och vinkar hejdå åt min värdfamilj skall komma. Jag har varit mentalt förberedd på att säga farväl åt mina vänner. Vi ses snart igen...
Jag har sett fram emot att krama om mina vänner igen, sätta sig och prata som om inget hade hänt, som om vi sågs igår.
Jag har varit beredd på att ha omsvängd hemläntan och vilja åka tillbaka, att slås av en kulturshock i Finland....
TRODDE JAG!
Nu börjar jag få smått panik. Har jag hunnit med tillräckligt? Jag har så lite tid och så mycket jag vill säga och göra... Tanken på att jag skall gå ut genom dörren som varit mitt hem så länge för sista gången i år med bagaget i handen får mitt hjärta att slå väldigt snabbt av rädsla. Jag känner mig som ett småbarn som bara vill hålla sig fastklistrad vid mamma. Nu har jag två mammor...
Jag vill inte lämna mina fina vänner. Speciellt inte Chiara och Rachela, som är mina närmsta vänner här. För att inte tala om Rachele: min allrakäraste syster . . .
Deppinlägg, jag vet, men ibland är det så.
Utbytesåret har varit verkligen givande för mig. Nu har jag ännu en månad kvar och jag skall utnyttja varenda minut av den.
Jag har sett fram emot att krama om mina vänner igen, sätta sig och prata som om inget hade hänt, som om vi sågs igår.
Jag har varit beredd på att ha omsvängd hemläntan och vilja åka tillbaka, att slås av en kulturshock i Finland....
TRODDE JAG!
Nu börjar jag få smått panik. Har jag hunnit med tillräckligt? Jag har så lite tid och så mycket jag vill säga och göra... Tanken på att jag skall gå ut genom dörren som varit mitt hem så länge för sista gången i år med bagaget i handen får mitt hjärta att slå väldigt snabbt av rädsla. Jag känner mig som ett småbarn som bara vill hålla sig fastklistrad vid mamma. Nu har jag två mammor...
Jag vill inte lämna mina fina vänner. Speciellt inte Chiara och Rachela, som är mina närmsta vänner här. För att inte tala om Rachele: min allrakäraste syster . . .
Deppinlägg, jag vet, men ibland är det så.
Utbytesåret har varit verkligen givande för mig. Nu har jag ännu en månad kvar och jag skall utnyttja varenda minut av den.
 |
| Jag och systrami |
 |
| Chiara och jag |
tiistai 15. toukokuuta 2012
Frukter har vi så det räcker och blir över här....VANLIGTVIS. Ingen här vet nästan vad rabarber och krusbär är. Blåbär växer inte här heller trots att de är mera kända ( de blir dock, ihopblandade med lingon som enligt mig är ljusår borta i smak, för att inte nämna färg!)
Just nu är jag fruktansvärt sugen på mammas rabarberkräm med mjölk, eller varför inte en mugg med blåbär?
perjantai 11. toukokuuta 2012
A friend sent me this
A year has past and now we stand on the brink, of returning to a world where we are surrounded by the paradox of everything and yet nothing being the same.
In a couple of weeks we will reluctantly give our hugs and, fighting the tears,we will say goodbye to people who were once just names on a sheet of paper to return to people that we hugged and fought tears to say goodbye to before we ever left.
We will leave our best friends to return to our best friends.
We will go back to the places we came from, and go back to the same things we did last summer and every summer before.
We will come into town on that same familiar road, and even though it has been months, it will seem like only yesterday.
As you walk into your old bedroom, every emotion will pass through you as you reflect on the way your life has changed and the person you have become.
You suddenly realize that the things that were most important to you a year ago don't seem to matter so much anymore, and the things you hold highest now, no one at home will completely understand.
Who will you call first?
What will you do your first weekend home with your friends?
Where are you going to work?
Who will be at the party Saturday night?
What has everyone been up to in the past few months?
Who from school will you keep in touch with?
How long before you actually start missing people barging in without calling or knocking?
Then you start to realize how much things have changed, and you realize the hardest part of being an exchange student is balancing the two completely different worlds you now live in, trying desperately to hold on to everything all the while trying to figure out what you have to leave behind.
We now know the meaning of true friendship.
We know who we have kept in touch with over the past year and who we hold dearest to our hearts.
We've left our worlds to deal with the real world.
We've had our hearts broken, we've fell in love, we've helped our best friends overcome eating disorders, depression, stress, and death.
We've lit candles at the grotto and we've stayed up all night on the phone just to talk to a friend in need.
There have been times when we've felt so helpless being hours away from home when we know our families or friends needed us the most, and there are times when we know we have made a difference.
Just weeks from now we will leave.
Just weeks from now we take down our pictures, and pack up our clothes.
No more going next door to do nothing for hours on end.
We will leave our friends whose random e-mails and phone calls will bring us to laughter and tears this summer, and hopefully years to come.
We will take our memories and dreams and put them away for now, saving them for our return to this world.Just weeks from now we will arrive.
Just weeks from now we will unpack our bags and have dinner with our families.
We will drive over to our best friend's house and do nothing for hours on end.
We will return to the same friends whose random emails and phone calls have brought us to laughter and tears over the year.
We will unpack old dreams and memories that have been put away for the past year.
In just weeks we will dig deep inside to find the strength and conviction to adjust to change and still keep each other close.
And somehow, in some way, we will find our place between these two worlds.
In just weeks
In a couple of weeks we will reluctantly give our hugs and, fighting the tears,we will say goodbye to people who were once just names on a sheet of paper to return to people that we hugged and fought tears to say goodbye to before we ever left.
We will leave our best friends to return to our best friends.
We will go back to the places we came from, and go back to the same things we did last summer and every summer before.
We will come into town on that same familiar road, and even though it has been months, it will seem like only yesterday.
As you walk into your old bedroom, every emotion will pass through you as you reflect on the way your life has changed and the person you have become.
You suddenly realize that the things that were most important to you a year ago don't seem to matter so much anymore, and the things you hold highest now, no one at home will completely understand.
Who will you call first?
What will you do your first weekend home with your friends?
Where are you going to work?
Who will be at the party Saturday night?
What has everyone been up to in the past few months?
Who from school will you keep in touch with?
How long before you actually start missing people barging in without calling or knocking?
Then you start to realize how much things have changed, and you realize the hardest part of being an exchange student is balancing the two completely different worlds you now live in, trying desperately to hold on to everything all the while trying to figure out what you have to leave behind.
We now know the meaning of true friendship.
We know who we have kept in touch with over the past year and who we hold dearest to our hearts.
We've left our worlds to deal with the real world.
We've had our hearts broken, we've fell in love, we've helped our best friends overcome eating disorders, depression, stress, and death.
We've lit candles at the grotto and we've stayed up all night on the phone just to talk to a friend in need.
There have been times when we've felt so helpless being hours away from home when we know our families or friends needed us the most, and there are times when we know we have made a difference.
Just weeks from now we will leave.
Just weeks from now we take down our pictures, and pack up our clothes.
No more going next door to do nothing for hours on end.
We will leave our friends whose random e-mails and phone calls will bring us to laughter and tears this summer, and hopefully years to come.
We will take our memories and dreams and put them away for now, saving them for our return to this world.Just weeks from now we will arrive.
Just weeks from now we will unpack our bags and have dinner with our families.
We will drive over to our best friend's house and do nothing for hours on end.
We will return to the same friends whose random emails and phone calls have brought us to laughter and tears over the year.
We will unpack old dreams and memories that have been put away for the past year.
In just weeks we will dig deep inside to find the strength and conviction to adjust to change and still keep each other close.
And somehow, in some way, we will find our place between these two worlds.
In just weeks
Enkät
en liten fråga
Har du någonsin varit sugen på nutella?
Svarade du ja på den frågan avancerar vi framåt med en följdfråga:
Har du någonsin varit sugen på att äta kex doppade i nutella men inte förverkligat det eftersom det skulle innebära att du skulle behöva flytta handen mellan två olika förpackningar?
följdfrågan ifall du svarade ja också på den senaste frågan:
Har du någonsin ätit kex doppade i nutella (trots obekvämligheten och ansträgningen i att hantera två paket) och därefter kännt en så fruktansvärd törst efter iste att du skulle göra vad som helst för att få det förutom att behöva skruva upp korken på en jobbig flaska?
Om någon har fortsatt läsa såhär långt: låt mig få presentera något som kommer att lösa alla era i-landsproblem. Italienarna ger er.... .
......NUTELLA & GO.
Japp, det är faktisktinget jag hittar på. Italienarna älskar Nutella "and they're not afraid to show it" (and also: to make it in all forms possible). Dessa små kreationer finns faktiskt i var enda lilla Sidis (aka. matbutik) här i Sicilien. Bara att betala 2.50 euro + flygbiljett hit så är den er!
Har du någonsin varit sugen på nutella?
Svarade du ja på den frågan avancerar vi framåt med en följdfråga:
Har du någonsin varit sugen på att äta kex doppade i nutella men inte förverkligat det eftersom det skulle innebära att du skulle behöva flytta handen mellan två olika förpackningar?
följdfrågan ifall du svarade ja också på den senaste frågan:
Har du någonsin ätit kex doppade i nutella (trots obekvämligheten och ansträgningen i att hantera två paket) och därefter kännt en så fruktansvärd törst efter iste att du skulle göra vad som helst för att få det förutom att behöva skruva upp korken på en jobbig flaska?
Om någon har fortsatt läsa såhär långt: låt mig få presentera något som kommer att lösa alla era i-landsproblem. Italienarna ger er.... .
......NUTELLA & GO.
Japp, det är faktisktinget jag hittar på. Italienarna älskar Nutella "and they're not afraid to show it" (and also: to make it in all forms possible). Dessa små kreationer finns faktiskt i var enda lilla Sidis (aka. matbutik) här i Sicilien. Bara att betala 2.50 euro + flygbiljett hit så är den er!
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)